larsgrahm.blogg.se

Om man har följt mina tidigare inlägg så ser man att det här är annorlunda och mer komplicerat än motsvarande ribbor på bakstycket. Det som finns på bakstycket kallas på engelska för 'ladder bracing' och jag tror att det heter 'lateral ribbning' på svenska. Tidigare så gjorde man likadant på locken, men erfarenheten har visat att det inte håller, utan locken börjar svikta inåt. Otaliga gamla Levin-mandoliner kan vittna om detta.

Därför gör man normalt numera någon slags 'kryssribbning' eller 'X-bracing' på engelska. Dessutom lägger man in en radie i ribborna, d v s man välver locket en aning (förut var locken helt platta). Båda åtgärderna gör att locket bättre står emot trycket från strängarna via stallet. Övriga små ribbor som man ser på bilden är till för att utjämna spänningarna på locket, utom ribborna runt ljudhålet som finns där för att ta emot dragkrafterna från strängarna, så att inte locket "knycklas ihop" runt hålet.

När man väl har limmat fast ribborna, så hyvlar och skär man ner ribborna, så att de inte väger mer eller hindrar lockets vibrationer mer än nödvändigt. Det hela är en känslig balans mellan att ge locket styrka och att inte hindra det från att resonera (=vibrera och förstärka ljudet från strängarna). Runt det här finns det både en massa vetenskap och en massa mystik och jag kan egentligen inte så mycket om något av det. Vissa instrumentbyggare har mätapparatur och mäter hur olika ljudfrekvenser fortplantar sig i locket. Andra går på örat och känslan och knackar sig fram till resultatet (d v s de knackar på locket och lyssnar på tonen).

Själv så knackar jag lite pliktskyldigast på locket för att höra att det åtminstone klingar på något sätt. För övrigt så går jag på min känsla för styrka och hållfasthet. Det här locket har jag gjort styvare än mina tidigare lock. Jag tror det kommer att innebära att instrumentet får en rätt måttlig volym, men jag hoppas att tonen ska bli balanserad och att instrumentet ska hålla genom tiden.