larsgrahm.blogg.se

Ikväll så filade jag till en ny översadel till mandolan. Helt ärligt så var inte instrumentet spelbart när jag trumpetade ut att jag var klar i söndags. Inte utan ett capo på i alla fall. Den första sadeln hade så djupa skåror för strängarna så att strängarna tog i banden framför. Ikväll så blev det alltså en ny sadel och dessutom passade jag på att fila ner greppbanden lite till - ett par band satt fortfarande för högt och åstadkom skorr på vissa toner.

Men nu är mandolan spelbar på riktigt och riktigt njutbar att spela på. Halsen känns aningen för tjock, men det får nog vara så. Ljuden känns förvånansvärt bra trots att stallet har tveksam passning, fernissan inte är genomhärdad och träet inte inspelat, så det bådar gott inför framtiden. Nu en radda kommentarer kring bygget, instrumentet och processen:

 

Det här med hur och med vad man ytbehandlar ett instrument sägs vara en konst och det finns nog fler tabun här än på de flesta fronter vad gäller instrumentbyggen. Alla insatta vet att en fiol måste fernissas enligt en massa regler. Teorierna om varför Stradivarius fioler är så enastående handlar mycket om hans hemliga recept på fernissor, etc.

Men just för fioler gäller lite andra regler än för övriga instrument. En obehandlad fiol låter tydligen så skarpt i vissa frekvenser att man använder fernissan för att dämpa tonen. Traditionellt har man arbetat med vegetabiliska oljor och hartser för att uppnå detta.

För moderna gitarrer gäller oftast att man vill att ytbehandlingen INTE ska dämpa ljudet. Därför har man ofta premierat hårda lacker, främst cellulosalacker. Dessa är extremt hälsovådliga, men ger den eftersträvade hårda finishen. På klassiska gitarrer har man dock ofta arbetat med oljefernissor.

Själv har jag alltid varit oortodox med vad jag har penslat på mina instrument och jag har nästan på trots lagt på alkydoljelacker m m. Inför det här bygget så hade jag stött på en ny slags ytbehandling, nämligen hårdvaxolja. Jag har precis byggt ett nytt kök och valde att behandla mina bänkskivor med detta. Jag läste på och insåg att här hade jag en naturolja som torkade snabbt och gav en extremt hård yta, lämplig även för golv och andra slitytor. Jag blev väldigt förtjust i finishen och känslan att röra vid träet och beslöt att pröva samma olja även på mandolan. Och det verkar bra - det verkar riktigt bra. Helt klart mitt val även inför kommande instrument.

 

Mandolan är till största delen byggd efter "konstens regler", men precis som vad gäller fernissan, så gör jag mina förenklingar där jag inte tycker det är mödan värt.

 

En typisk sådan förenkling gäller greppbrädan. De flesta moderna instrument har en välvd greppbräda, men min är alldeles plan. Det sägs att välvda greppbrädor är aningen mer lättspelade, men jag är tveksam. Den plana greppbrädan är lättare att tillverka på alla sätt och äldre svenska mandoliner, liksom all världens klassiska gitarrer har plana greppbrädor, så jag kör på den linjen ett slag till.

 

I alla mina föregående instrument har jag gjort en annan förenkling som jag inte gjorde med mandolan. Jag har tidigare använt mig av s.k. nollband. Det är ett greppband som sitter direkt efter sadeln och som strängarna vilar mot när de är i "öppet" läge. Det gör att man inte behöver vara så noggrann med nerfilningen av stallet (vilket kan förklara varför jag missade så grovt i det här bygget - det var första gången det var aktuellt). Det gör också att tonen blir jämnare mellan öppen och greppad ton. Skälet till att jag struntade i nollband den här gången var dels att jag inte hade plats - halsen var för kort, dels att "alla" hävdar att instrument blir bättre med riktigt stall. Varför har jag aldrig riktig förstått och jag får se hur jag gör i framtiden.

 

På mandolan gjorde jag en grovt förenklad version av halsinfästningen, jämfört med den traditionella laxformade tappen. Jag har prövat på den och det är inga stora problem för mig att hugga ut en acceptabel tapp, men det är enklare med gängad stång och mutter och framför allt möjliggör det att man lätt monterar av halsen vid behov. Min förra mandola byggdes på det sättet och jag var jätteglad för det när jag några månader sedan behövde laga och bygga om halsen. 

Vad jag däremot ångrar är den extrema förenklingen där det enbart är de gängade stängerna som binder samman hals och kropp. Jag har hört om den metoden av en professionell instrumentbyggare och den fungerar säkert bra om man har en helt professionell verkstad. Men med mina hobbymaskiner blir det för vanskligt. Borrmaskinen borrar inte rakt och cirkelsågens snitt blir skeva. När jag monterade på min hals så satt den snett med flera grader och det kan jag inte kosta på mig. I fortsättningen håller jag mig till en stabilare konstruktion där man kombinerar "ikeabeslagen" med en rak tapp. Det är också metoden som den etablerade instrumentbyggaren Cumpiano rekommenderar.

 

Jag vet inte om man kan kalla det för en förenkling när jag gjorde mina bindings helt för hand. Det kändes ärligt talat rätt komplicerat. Jag kommer nog att fortsätta med att göra egna bindings av trä. Jag tycker det ger instrumenten en helt annan personlig prägling än bindings av plast. Men att karva ut kanalerna för dem helt för hand kommer jag aldrig att göra om. Tack och lov har jag upptäckt hur jag ska kunna "bygga om" mina frässtål så att jag med hjälp av fräsen ska kunna göra urspårningar på 1 - 1,5 mm. Vissa frässtål har ett kullager överst för att hindra stålet från att gå för djupt. Det finns inget frässtål som är gjort för att göra en dryga mm djup rakt spår, men genom att flytta ett kullager till ett annat frässtål, så kommer jag att få ett sådant. Det kommer att bespara mig från mycket jobb, men framför allt ge mig den professionella finish som jag börjar eftersträva.

 

I huvudsak gick bygget bra och instrumentet är både vackert och spelbart, men det blev några missar på vägen. En riktig fadäs var när jag limmade in halsblocket 3 mm för högt i förhållande till sidor och bakra block. Det gjorde att jag fick räkna om vinklarna för lock respektive baksida i förhållande till instrumentets mittlinje. Det i sin tur fick konsekvenser för halsen. Jag behöll ritningens halsvinkel, men greppbrädan som i sin förlängning ska limmas mot locket, har nu fått en böj. Det kan hända att den böjen rätar upp sig med tiden när halsen dras uppåt, p g a strängarnas dragkrafter, men i nuläget finns det en böj efter halsinfästningen.

En annan fadäs inträffade redan när jag hyvlade till ämnena för sarg och bakstycke. Det var första gången jag använde min maskinhyvel till detta ändamål (och ett syfte med detta instrumentbygge har varit att testa mina maskiner och lära känna dem). För att kunna hyvla så tunt som 3 mm fick jag bygga en "vagga" som jag sköt in bitarrna på i planhyveln. Vad som hände var att styckena sögs upp mot kuttern och därför blev tunnare än jag ställt in. Dessutom ojämnt tunna... Tidigare har jag arbetat med en proffsigare hyvel i en slöjdsal och då har det fungerat bra. Till nästa instrumentbygge får jag antingen hyvla det sista för hand eller förankra bitarna i vaggan med lim (och ett mellanliggande papper, så att jag kan sprätta loss bitarna efter hyvling).

En tredje fadäs är kopplad till mina handkarvade kanaler för bindings. I processen så kom jag åt sargarna på några ställen med en knivsudd. När jag sedan slipade instrumentet så splittrades några träfibrer upp och jag fick laga flisorna med trälim och sågspån. Det blev inte så snyggt och det var på det mest synliga partiet dessutom. Om jag skulle sålt insrumentet så hade det definitivt blivit kostnadsavdrag. För övrigt spelar det kanske inte så stor roll.

 

Mandolan byggdes för att jag skulle återuppliva mina kunskaper i instrumentbygge och flytta fram mina positioner mot en proffsigare nivå. Båda sakerna har uppnåtts. Själva processen var inte proffsig, för det är tusentals små steg att tänka på hur man gör och i vilken ordning. Det var mycket att återuppliva och en del att lära för första gången och det blev därför en lång rad missar. Halva jobbet gick väl ut på att reparera efter dessa missar. Det kommer ju inte att bli felfritt till nästa gång, men det kommer att bli betydligt bättre och om några instrument kommer jag nog att våga säga ja, när någon frågar om jag bygger instrument på beställning. Det är inte huvudsyftet för mitt instrumentbyggande - jag bygger för att det är roligt och för att få mina egna instrument - men jag vill komma dithän att jag utan att tveka ska kunna sälja ett instrument för att jag vet att det låter bra och håller kvalitet.

Jag är jättenöjd med mandolan och kommer att spela mycket på den. Jag kommer snart att lägga ut ett par ljudprov.

Under vinter och vår hoppas jag dessutom att hinna med ytterligare ett par instrumentbyggen